Miss Softy

Nej, det är inte runkhjälpmedel jag ska blogga om idag! Returds... Dock! Spoilervarning!

Jag har ju (som om ni höll reda på det) ett ganska djupt intresse för Grey's Anatomy. Jag har sett de fyra första säsongerna och har en personlig relation till samtliga i serien. Verkligen, samtliga. För mig är de inte fiktiva personer. Det finns verkligen ett Seattle Grace-sjukhus och där jobbar de vackraste läkarna ever och de ligger alla med varandra. Och jag känner dem allihop. På ett väldigt djupgående plan. De är liksom mina.

Eller okej, så illa är det faktiskt inte. Jag vet att det bara är påhittat och yadayadayada... Jag tror inte att Patrick Dempsey kan genomföra en hjärnoperation, hur snygg han än är. Jag vet att T.R. Knight egentligen är gay och antagligen aldrig legat med Katherine Heigl. Men man utvecklar i alla fall en personlig relation till karaktärerna och älskar dem på ett sätt. Efter varje avsnitt så blir jag lite öm i hjärtat. Som att genomgå familjeterapi med sin fiktiva familj. Som att skrubba hjärtat rent från hårdheter. Man blir len, men samtidigt lite öm och känslig.

Därför blev jag igår lite irriterad efter att ha tittat på ett hårdskrubbande dubbelavsnitt, så dyker den döde Denny upp i rutan i en drömsekvens! Och jag, den hårda och coola bruden som knappt visar känslor, börjar stortjuta. Det är inte okej att dra upp den mest sorgliga delen i hela seriens historia i slutet av ett dubbelavsnitt! Inte okej!

Gosh, jag är en sån mjukis. Nu ska jag dra ner ett avsnitt till och kanske att jag tjuter lite till. Men nu slipper jag i alla fall publik. Jag tror att N börjar bli nervös på mina små nervsammanbrott...

Go forth, and I cry if I want to!