Förtätning

En grekisk filosof som levde för omkring två och ett halv tusen år sen hade en teori om att hela universum bestod av förtätningar och förtunningar av luft. Ju tätare, desto tyngre/högre densitet/hårdare/intensivare. Typ.

(Sitter och kollar på Guldbagge-galan, Mads Mikkelsen ser skitläskig ut. Och jag tappar tråden hela tiden.)

Anyhow! Back to blog. Jag tänker på mitt liv lite såhär, som förtätningar och förtunningar. Ibland händer inget. Ibland händer allt. Oftast så händer allt. Under tiden 1 till och med 15 års åldern så händer absolut ingenting. Nästan i alla fall. Från 15 till och med 19 års ålder hände lite mer. Men inte skitmycket. Mellan 19 och nuvarande så hände skitmycket. Och nu, precis nu, händer precis allt.

Jag jobbar intenstivt, jag flyttar snart, jag festar lagom, jag träffar folk för lite, jag saknar folk för mycket, jag reser snart, jag tatuerar mig. Allt är väldigt tätt.

Jag är älskad, jag älskar, jag uppskattar, jag är uppskattad. Jag längtar, jag är efterlängtad. Jag pressar, jag är pressad. Jag löser. Jag ses. Jag pratar. Jag skrattar. Jag ställer upp. Jag blir stöttad. Jag blir tröstad. Jag tröstar. Väldigt tätt.

Jag lär mig säga nej när det blir för mycket. Jag lär mig säga ja när jag vet att jag kommer orka till slut. Jag lär mig själv om mig själv i dessa förtätningar. Men det är först i de tillfälliga förtunningarna jag hinner breda ut det täta och titta på det. Förstå vad som hände, och kanske vad som komma skall.

I förtätningarna kan jag tyckas förlora mig själv, men jag vet hur jag fångar upp mig igen. Ibland ringer jag någon av guldkornen i min vänskapspåse och pratar. Ibland behöver jag ligga och stirra i taket för att komma på något. Ibland behöver jag bara avreagera mig fysiskt. Ibland behöver jag göra en kombo av att bli jättetrött, skratta tills jag börjar gråta och sen somna. Lite som ett barn är jag.

Nu tappade jag allt vad skrivarglädje heter. Anledning, ditt namn är trötthet.

Go forth, and watch youselves during thickness!