Heartbreak

Jag är på väg hem från en fest, right. Jag lyssnar på Hello Saferide's senaste platta och är glad som en fisk. Låten Anna kommer upp. En rad i låten berör mig plötsligt så otroligt mycket. Kanske för att jag är töntig och saknar min plutt och är full. Men ändå.

"And she never had to know how it feels when your heart breaks."

Osökt kommer jag att tänka på mitt senaste hjärtekross. Jag är fortfarande arg på killen ifråga. Eller kanske inte aktivt arg hela tiden, men ibland bubblar det upp. Jag blev så sårad, bedragen och bortkastad. Jag var så kär och olycklig och jävlig. Hur han kunde såra mig sådär jävla mycket och ändå vara arg tillbaka på mig, det har jag svårt att förstå. Eller kanske förstår jag hans situation men den vägg som byggdes upp emellan oss, som han byggde upp emellan oss och jag ville klösa sönder med mitt liv, den kunde jag aldrig acceptera till fullo.

Och när du Annika sjunger så fruktansvärt rätt om hjärtebryt då vill jag ta tag i fähunden och rycka loss honom från allt. För han krossade mitt hjärta som ingen annan gjort. Han tog det utan lov och stampade på det. Det gör mig såhär långt i efterhand väldigt arg. Och sårad igen.

Nog för att jag kommit över den kärleken. Nog för att jag inte ens ser på honom med åtrå. Nog för att jag älskar min N. Men ibland rivs gamla sår upp och man måste få bli arg. Och sårad igen. Såpass att man vill riva upp himmel och jord för honom med. Trots att man säkert redan gjort det en gång.

Ja, och så hittade jag en sparkcykel på vägen hem. Gjorde det hela så mycket roligare att ta sig fram.

Go forth, and puke it out.