Nick and I

Så. Var på Nick Cave and the Bad Seeds i lördags. Kanske den bästa, eller nej, DEN bästa konsert jag varit på. Ever. Gubben är femtio plus och rör sig över scenen som en tjugofemåring. Kastar sig runt så han spräcker byxorna. Sjunger som en en gud. Utstrålning som en... 600 wattare. Jag började nästan gråta när han kom upp på scenen. Fantasmiskt.

Och det bästa kommer nu.

Jag trängde mig allra längst fram. Jag stod kanske en meter från scenen. Jag är så nära Nick Cave, mannen, myten, legenden, som jag någonsin kommer att komma. Jag tar chansen mellan två låtar. Jag ropar. "I love you Nick". Han ser på mig. Rakt i ögonen. Stirrar. Jag pekar på honom, nickar och upprepar. "I love you". Han ser på mig som om jag var dum i huvudet, vilket jag antagligen är. Så gör han det. Han torkar av sin svettiga lekamen på en handduk och SLÄNGER DEN TILL MIG!!!!

Men självklart så hamnar den i diket och en säkerhetsvakt lägger upp den på scenen. Jag försöker få honom att ge mig den, men han vägrar. Bitch. Så står jag kvar efter konserten, vägrar ge mig, men blir bara ignorerad av testosteronpacken till vakter. Då. Då kommer en av de här idioterna med mosig hjärna och för mycket muskler och ger handduken till EN ANNAN TJEJ!!! Jag slänger mig på henne, icke-våldsamt såklart, och bönar och ber henne om den. Hon såååg ju att han slängde den till mig! Hon rycker på axlarna, jaja, jag såg ju faktiskt. SÅ NU HAR JAG NICK CAVES SVETT PÅ EN LITEN VIT HANDDUK!!!

Fantasmiskt. Jag blir lite skakig av tanken. Nu måste jag lägga mig ner lite och ta igen mig.

Go forth, and into my arms...