Mörkrädsla

Jag är ju som sagt lite nervös. Det inte alla vet är att jag är mörkrädd. Ibland är det inte så farligt, ibland är jag närapå hysterisk.

Såatteeeh... En novell på det skulle väl inte sitta fel? (Känsliga varnas.)

Mörkrädsla

Så var det vinter igen. Snön knastrar under kängorna. Tårna har nästan domnat bort, fingrarna är på god väg och näsan rinner ofrivilligt. Det är tyst. Dämpat. Mörkt. Man ser inte bortom de två första raderna av träd i skogen. Man bara väntar på att det ska smyga fram något där, underifrån granen.

Något ska kravla sig fram, väsa otäckt och hånle åt ens förstenade ilska. Sen kommer det att kasta sig fram, röra sig snabbare än man hinner andas in och hugga tag i handlederna eller hälsenorna. Det kommer att krasa. En miljon små vassa tänder kommer riva sönder huden, senorna, musklerna och till slut kommer det lilla djuret att slita av benen. Hoppa på dem tills de knakar och brister.

Eller så går de direkt på magen. Alla varma inälvor kommer att rinna ur en, som om man spydde korvar fast direkt ur ett hål i magen. Odjuret kommer att krypa in i en medan man dör, gräva och riva sig upp till hjärtat. Men man dör innan det hinner dit.

Snart kommer nog bussen. Snart snart snart.

Men det är ju ingen hjälp det. När man kommer på bussen så är man ju ensam med en gammal äcklig gubbe som när som helst kan stanna fordonet, och knivvåldta en. Han kommer att vara fet, svettig trots kylan och ha vårtor. Eller bölder. Bölder som på ett svin. Feta hårtestar som knappt sitter kvar på huvudet. Tjocka läppar som han hela tiden slickar sig om och som aldrig är stänger. Det pyser hela tiden ut en sur andedräkt ur munnen, man kommer aldrig ifrån den. Ögonen är nästan döda, vattniga och gula. Det finns ingen färg som kan beskriva dem, för man vill inte tänka på att denna vidriga tingest kan ha en ögonfärg. Och man kan inte värja sig mot honom. Han är för stark, han bänder och sliter i en. Det finns inget stopp i honom. Det är som att han inte fattar att man inte kan vara så stark. Sen stryper han en och våldtar ens lik.

Snart är man hemma. Snart snart snart.

Men det tröstar ju föga. Väl hemma finns alla möjliga inkräktare. De har tagit sig genom avloppen och gömmer sig i vattenlåset tills man släckt allt elektriskt ljus. Då slingrar de fram. De plaskar i badrummet och stönar när de rätar ut sig. Ett omänskligt ljud. Man vågar inte tro att det är dem, så man ligger kvar och försöker inbilla sig att det är grannen som spolar ner väldigt konstiga saker i toan. Dörren knarrar lite. Så staplar de fram. Svarta, kletiga, knappt mänskligt formade. De rör sig så klumpigt, men man hinner i alla fall inte fly. De hugger tag i en med kladdiga nävar, eller snarare klor, drar ner en på golvet. De öppnar sina stinkande käftar och börjar gnaga på ens hela kropp. Som iglar suger de sig fast och tömmer en sakta, sakta. Man hinner räkna varenda en av dem innan man dör.

Sov gott! :)

Go forth, and no, there is no monster under the bed...